torsdag 12 januari 2012

Niceville av Kathryn Stockett

Just denna gång ville jag verkligen ha ett ”lyckligt slut”. Det är inte ett måste i varje berättelse, men nu ville jag det.  Läs boken och avgör själv.
Med en inramning av 60-talets bleka pasteller, en hetta som gör att luften står still får jag träffa alla dessa personer. Karaktärerna är personer. De blir personer av kött och blod, känslor, ord, kläder, svett, tårar och även ett och annat sår orsakat av papper med brännande ord.
Det sticker i hjärtat över lilla Mae Mobley som inte får sin moders kärlek.
Blir fly förbannad över Hillys inskränkthet.
Tackar Skeeter för att hon inte gav upp.

Det är en lättläst bok. Det är en berörande bok. Det är en lömsk bok. För i det lättsamma språket, de fina beskrivningarna av omgivning och företeelser lurar en värld av trångsynthet, ondska och förakt.
Men så finns det bra människor. Modiga människor. Vänskap och respekt. Jag läser om verkligheten.
Undrar över hur uttrycket ”det var bättre förr” kom till.

När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.


Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.
 ” (adlibris.com)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar