Var är de lycklinga memoarerna?

När det gäller länder skrivs historien av vinnarna. Det är deras perspektiv som ger oss bilden av vad som händer.
När det gäller memoarer ställer jag mig lite frågande: Var är de lyckliga människorna? De vanliga som har jobb, ett hyfsat bra förhållande och väluppfostrade barn?
Eller är de inte intressanta, inte gripande nog att läsa om?
Jag pratar inte om superlyckade superkvinnor och män med superhus och superjobb. Bara människor utan uppväxt bland alkoholiserade föräldrar, vänlösa eller deprimerade med diagnos.

Men så började det här inlägget med att jag snubblade över en intervju med Jeanne Darst, amerikanska som skrivit sina memoarer à lá ”olycka bort, jag måste ta mig samman”.
Vad gör livet med människorna? Hennes bok handlar om en far som så gärna vill skriva en roman att han tar familjen och sätter den ute på landet där han ska få skrivro (och supa till lite). En mor som en gång prytt omslaget av Sports Illustrated på 50-talet och som förtvinar bland grässtrån och blå himmel. Det är missanpassning och krav på de mest osannolika plan.Jeanne Darst om sin far:”Showing up to meet him for lunch with a John Grisham book under your arm, would have been like showing up with no pants on.” (nytimes.com)

Med denna inledning går mina tankar till Karl Ove Knausgård. Han lämnar ut sitt liv, inte bara i en bok, utan i flera. Det är dessutom många, många sidor att läsa.
Jag väntar på mig själv att ta mig an del ett.
Han ligger på väntlistan.
Sen har vi Zlatan. Fotbollsguden och människan.
Det finns dock en massa intressanta kvinnor och kvinnoöden som ligger före i kön.

Kvinnor om kvinnor