fredag 16 mars 2012

Korparna/Tomas Bannerhed

Ett högst påtagligt 70-tal, radioskval, naturen om hörnet, fåglar. Alla dessa fåglar. Det är smutsigt.
Språket kändes en aning splittrat i början.  Men allt eftersom kommer berättelsen fram. Mer fåglar. Vad är det med alla dessa fåglar?
Berättelsens Klas, ett barn på väg in i tonåren. Bondgården. En mor och en far. Ett delirium som närmar sig som ett oväder. Plötsligt slår blixten ner. Den dödar både kor och barnatro. 
Jag följer gärna med ut i skogen och tittar efter fåglar för att slippa det vansinne hans far rusar mot. Men mitt vuxna jag som läser får ont i hjärtat över att lillebror är kvar hemma i huset. Lille Göran. Vad blir det av honom?

Det är mycket igenkänning eftersom jag själv växte upp på 70-talet. 70-talets färger genom en dimridå. Smuts. Smuts från en gård, stanken från hagarna. Det hade inte jag. Men det fanns väldigt nära. Den där närheten till ett annat liv än ens eget.
Är det så Klas känner när han flyr ut i skogen? För att få känna något annat än sitt eget liv.

Jag ger boken betyg 4/5.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar