En ovärdig dotter

Fjäderlätta ord kittlar mig. BANG! Förta knytnäven i magen. Det blir nog bättre. Åh, de har trevligt ihop, borta är konstig mamma. BANG! BANG! Hur kan dessa vackra dansande ord göra så ont?
Svulsten växer. Jag VET hur det ska sluta, men jag tror att det ska gå bra. Kan jag likna läsningen vid ett misshandlat inre? Det är så starkt, så berörande, så verkligt. Nu har vi lämnat romanens skimmer. Detta är rå verklighet om än inramat av franska språkets viskningar genom en säker svensk översättning.

Med mig i bagaget har jag nyss lästa Vi ses på Place de la Sorbonne.

En ovärdig dotter/Justine Lévy – Sekwa  - Meilleur cinq plus

”Medan Louise är gravid och snart ska föda sitt första barn håller hennes mamma Alice sakta på att slockna”

(Ja, jag erkänner, jag är en France wannebe)

Vi ses på Place de la Sorbonne

”..Du hade annat att göra än att ha en dotter. Jag förstår, jag förstår så väl.”
Det är en av alla dessa hjärtslitande, berättande, målande meningar som finns i boken.
Just denna kommer mot slutet, när jag våndats i 167 sidor. Det är så mycket kärlek, så mycket längtan, så mycket svek. En dotter och en mor. Vad är det för relation de har?
Och en mycket viktig fråga är om det är värre när en mor sviker?
Underbar bok, språket är en porlande bäck som i små vattenfall över karga stenar kastar mig hit och dit i en känslomässig berg-och-dalbana. Vilken FILM detta skulle bli!

Kuriosa: Justine Lévy gifte sig med sonen till pappans bäste vän. Maken lämnade henne sedan för en ny kvinna, ingen mindre än Carla Bruni, som dessförinnan haft en relation med Lévys svärfar och numera gift med Frankrikes president.

Vi ses på Place de la Sorbonne/Justine Lévy, Sekwa förlag