”Sex & the City på 50-talet!” skriver man på adlibris.com. Eller
tv-serien Mad Men tänker jag. En tidsepok som är fascinerande att läsa om, att
drömma sig bort i, att ompaketera och presentera i nutid. Jag dras in i
historien, bra driv, karaktärerna växer fram. Hela New York växer fram på
sidorna.
Allt är oerhört snyggt presenterat. Jag menar snyggt som att titta på berättelsen i ett perfekt skyltfönster. Känslan i sjabbiga lägenheter som ändå blir till slott. Barerna, kontoret, restaurangerna. Dessa beskrivningar av kläder, material, hur de satt på kroppen, färger, hur vördsamt de köptes in.
”Och dessutom hade hon en slät, svart jerseyklänning som hon hade sett i en av modetidningarna hon fått.” Jag vill ha.
Eller ”Vid ett bageri på Sixth Avenue stannade hon för att köpa glaserade honungsbullar åt modern. Av en impuls köpte hon också några kakor i form av djur till lillan.” Jag vill ha!
”I garderoben hittade hon en röd klänning som hon gillade men hade glömt att hon ägde. Det var en träffa-folk-klänning avsedd för fester.” Den vill jag också ha!
Snart kommer reflektionerna: Män och kvinnor, helt olika, villkor, eller inga villkor alls.
På firmafesten blir en äldre manlig chef en aning överförfriskad och kryper in under ett bord för att studera en kvinnlig anställds ben.
”Under bordet hördes ett dovt grymtande och sedan några otydliga ord. Så kröp mr Shalimar nu rödare i ansiktet än nyss efter ansträngningen, baklänges ut igen och tog sig på fötter. Du har underbara ben tillkänna gav han.”
Och hur mycket whiskey kan en ”oskuldsfull” ung kvinna på 19-20 år hälla i sig under en lunch eller middag med sin seniore, äldre (läs 40-någonting) manlige chef?
Varför vill inte kvinnor inte hålla kvar vid någonting så fort de fått en man på kroken? Allvarligt, ville tjejer på 50-talet inget hellre än att gifta sig?
Ofattbart för mig som lever nu 2012 (inte direkt 19-20 år, men ändå). Jag har hört historierna min mamma berättat om när hon var ung och jobbade på 50-60-talet. Hon ville vidare, lära sig mer, få mer ansvar. Ofta fick hon en klapp på huvudet; ”Inte ska väl lilla frun arbeta så”.
LILLA FRUN!
Tillbaka till ”Det bästa av allt”, underbar bok att läsa, men… Den tappar mig i slutkapitlen som jag upplever som ”nu måste vi avsluta det här”. Och då menar jag avsluta, pang, slut, bort. Det här var för mig en ”stark 4” under hela lästiden fram till sista kapitlen som inte höll måttet.
Läs den! Men av mig får den;
Allt är oerhört snyggt presenterat. Jag menar snyggt som att titta på berättelsen i ett perfekt skyltfönster. Känslan i sjabbiga lägenheter som ändå blir till slott. Barerna, kontoret, restaurangerna. Dessa beskrivningar av kläder, material, hur de satt på kroppen, färger, hur vördsamt de köptes in.
”Och dessutom hade hon en slät, svart jerseyklänning som hon hade sett i en av modetidningarna hon fått.” Jag vill ha.
Eller ”Vid ett bageri på Sixth Avenue stannade hon för att köpa glaserade honungsbullar åt modern. Av en impuls köpte hon också några kakor i form av djur till lillan.” Jag vill ha!
”I garderoben hittade hon en röd klänning som hon gillade men hade glömt att hon ägde. Det var en träffa-folk-klänning avsedd för fester.” Den vill jag också ha!
Snart kommer reflektionerna: Män och kvinnor, helt olika, villkor, eller inga villkor alls.
På firmafesten blir en äldre manlig chef en aning överförfriskad och kryper in under ett bord för att studera en kvinnlig anställds ben.
”Under bordet hördes ett dovt grymtande och sedan några otydliga ord. Så kröp mr Shalimar nu rödare i ansiktet än nyss efter ansträngningen, baklänges ut igen och tog sig på fötter. Du har underbara ben tillkänna gav han.”
Och hur mycket whiskey kan en ”oskuldsfull” ung kvinna på 19-20 år hälla i sig under en lunch eller middag med sin seniore, äldre (läs 40-någonting) manlige chef?
Varför vill inte kvinnor inte hålla kvar vid någonting så fort de fått en man på kroken? Allvarligt, ville tjejer på 50-talet inget hellre än att gifta sig?
Ofattbart för mig som lever nu 2012 (inte direkt 19-20 år, men ändå). Jag har hört historierna min mamma berättat om när hon var ung och jobbade på 50-60-talet. Hon ville vidare, lära sig mer, få mer ansvar. Ofta fick hon en klapp på huvudet; ”Inte ska väl lilla frun arbeta så”.
LILLA FRUN!
Tillbaka till ”Det bästa av allt”, underbar bok att läsa, men… Den tappar mig i slutkapitlen som jag upplever som ”nu måste vi avsluta det här”. Och då menar jag avsluta, pang, slut, bort. Det här var för mig en ”stark 4” under hela lästiden fram till sista kapitlen som inte höll måttet.
Läs den! Men av mig får den;
Betyg: 3/5
”Det bästa av allt är en modern klassiker som skapade
sensation när den gavs ut 1958. Aldrig tidigare hade någon skrivit så
öppenhjärtigt om unga kvinnors verkliga drömmar, behov och längtan.”
adlibris.com
 |
| bild från adlibris.com |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar